Pinne och boll

DSCF2266

Jag, som generellt sett de senaste åren har idkat viss avhållsamhet till olika typer av bollsporter i halvdunkla rum, har kommit att hamna i en situation då jag för andra gången på bara några dagar ska spela biljard. Denna gång är det några kollegor som bjudit med mig och förra gången (i lördags) var vi på samma ställe och firade Elisabet som fyllt 30. Frågan är nu om jag tränade upp mig tillräckligt förra gången. Jag vill minnas att jag vid ett flertal tillfällen lyckades konstruera sådana där kedjor som leder till att rätt boll träffar rätt hål, men å andra sidan var jag väldigt avslappnad i sinnet då. Dessutom ska vi gå till världens första app-restaurang, vad det nu är. Snart sitter jag väl och äter wrapsemla också

Existentiell tankeström måndag 22.01

Hur lång livslängd har en mänsklig relation? Skiljer sig vår tidsuppfattning mellan individer eller beror den på intensiteten i relationen i fråga? Någon gång läste jag att mänskliga relationer är som en pysande ballong, att man hela tiden måste fylla på eller visa sig värdig med jämna mellanrum, att man inte kan ta en relation för given, men jag vet inte om det stämmer. Jag vet att om jag en gång fått en vän, det vill säga att en person en gång har vunnit mitt förtroende och vice versa så sitter det där, även om lång tid passerar mellan tillfällena vi pratar eller ses. Men jag har märkt att alla inte riktigt fungerar på det sättet. Ibland kan det bli besvärande om jag utgår från att allt är som det var för flera år sedan och min (före detta?) vän, i motsats till mig, ser på relationen med en distans som är en funktion av tiden som gått sedan vi hördes förra gången.

Kanske skiljer sig tidsuppfattningen i relationer mellan olika åldrar och i olika livsstadier. Jag antar att en femåring har ett helt annat tidsperspektiv i stort än en 65-åring, till exempel, och det tidsperspektivet måste ju också gälla mellanmänskliga relationer. Känslolivet är väl inte frikopplat från övriga livet, eller är det? Hänger det på hur många nya relationer respektive individ har lyckats bygga under tiden som gått? Det borde ju vara så att om man byggt upp en större mängd nära relationer, eller för den sakens skull skapat en absolut och närmare tillit till en enskild individ, då mattas vikten av de gamla relationerna något. Eller så stämmer det inte alls, en nära relation är en nära relation oberoende av andra relationer.

Kanske finns det en faktor x. Är det sådant som brukar kallas personkemi? Förändras den över tid? Förmodligen, hur man är som person borde bygga på erfarenheter, medgångar och motgångar. Ju längre tiden går och ju äldre man blir desto mer sannolikt borde det vara att man möter fler prövningar, men å andra sidan kan man ställa dem mot vad man tidigare varit med om. Om en person förändrats av tidens gång måste det väl innebära att personkemin kan vara satt ur spel, det som en gång var kompatibelt går inte längre ihop.

Men samtidigt som ett förtroende som en gång byggts upp sitter grundmurat hos mig kan jag också känna en akut saknad när något mattas av. Det glider en ur händerna.

Knepigt det här.

”Du är högerhänt va?”

Har tagit nya steg på den långa och krokiga stig som är min krånglande rygg/nacke. I dag var jag hos “Martin” som faktiskt var kompetent till skillnad från nästan alla andra tyckare och knäckare och böjare jag har besökt. Han kallade mitt fall “klassiskt” och började prata om min högra bröstmuskel och om några muskler i ryggen han kallade för “rödspettorna”, andra muskler som var “ölkorvarna”, “fläskfiléerna” och gud vet vad. I alla fall har jag fått några övningar att göra med gummiband en gång om dagen i två veckor.

Ryggen verkar vara ett komplicerat kugghjulsmaskineri där en fallerande komponent sprider smärta och död genom hela apparaturen. Jag kan tycka att något gått snett i evolutionen när kroppen inte klarar av att läka sådant här själv. Å andra sidan är väl konceptet “kontorsarbete” inte helt införlivat i processen än, så att säga. Får väl vänta några hundra år