En tur till huvudstaden

Helgen blev underbar(n). Jag hängde bl a med sallesao, avtobiff, anakiN^, n00mi, Sigge, Gösta, Bodil och Anders, och vi levde det goda livet, kan man säga. I det ingick någon sorts konstant fnissande minst en hel kväll, tonvis med mat, cirka ett halvt ton buren sten eller mer, en viss mängd kurragömma, kanske vissa kommentarer om polisinsatsen i Malmö och ett kulturhus.

Tack! Ni är så fina.

DSC01264 DSC01291 DSC01325 DSC01343 DSC01345 DSC01363 DSC01364 DSC01366 DSC01369 DSC01371 DSC01377 DSC01381 DSC01393 DSC01399 DSC01400

Ett utbrott

Till er som hävdar att om man blir nedriden av polishäst i full galopp får man skylla sig själv: vad fan har ni för människosyn egentligen? Det spelar ingen roll om man är skyldig eller oskyldig, är from och antivåld och vackert kristet leende, eller om man är maskerad aktivist, eller om man är mördare, rånare, våldsverkare eller pedofil. Det är under alla omständigheter något fundamentalt fel med en polismakt som med berått mod galopperar djur på fem hundra kilo eller mer rakt in i en stillastående folkmassa där det är oklart huruvida människor ens hann uppfatta vad som var på väg att hända. Om ni anser att de skadade utan vidare får skylla sig själva så vänligen avlägsna er från samtliga av mina flöden omedelbart och ta er sunkiga djävla människosyn med er och dra åt helvete.

Nu kör vi igång med flängandet igen

I helgen inträffar något av en sensation eftersom jag för andra gången detta år besöker vår huvudstad. Jag ska dit redan på fredag, okristligt tidigt, på grund av det där som jag för närvarande inte skriver om i bloggen, och passar därför på att s k leva livet ett par dar. Hittills är planen att hänga med Salle-Per Anakin Noomi, eventuellt bära en och annan sten, åka tunnelbana!, prata konstigt!, använda modern slang som “Söder” och “tjenare”, uppleva humörtoppar och livet och verkligt spännande saker. För övrigt ska jag åka Blå Tåget hem på det där jag inte nämner i bloggens bekostnad. Ska däri sitta djupt nedsjunken i fåtölj i barvagnen (ej barnvagnen) och läsa Dagerman och dricka sprit.

Blir faktiskt mindre melankolisk av höst än av sensommar

I den värsta värmeböljan för bara ett par veckor sedan använde jag mitt gamla konvektorelement, inköpt på Ica Maxi i nådens år 2009. I den trettiogradiga värmen körde jag helt enkelt endast fläkten i elementet, utan värme, för att skapa någon form av cirkulation i mitt sovrum där jag sov upp till hela tre timmar per natt denna livskraftiga period (och semestern hade dessutom precis tagit slut). Nyss tog jag fram elementet igen, denna gång med högsta värmen påslagen. Återstår att smida planer kring chiligrytor, soppor, UNO, m.m.

Stiltje vecka 33

Nu när det plötsligt blivit roligt på jobbet igen på grund av ökad intellektuell spänst etc, är det lätt att trilla ner i den gamla fällan att sitta och skriva plattityder om arbetslivet. Som ni ser är jag redan på väg att begå det igen. Jag förbjuder sonika mig själv att nämna detta hörn av mitt liv under en icke definierad tid framöver så får vi väl se hur det slutar. I det här landet är ju identiteten hos valfri person över 25 så intimt knuten till vad man gör med sin åtta timmars sålda tid varje dag men för fan det är så OINTRESSANT

När jag var och handlade nya skor runt lunch stötte jag på Hjördis, 92 år, som hade gått vilse. Hon skulle bara gå och handla blommor inför det kafferep hon var inbjuden till. Som ni vet finns det ca 40 000 miljarder rondeller i Västra Frölunda, vilket kan te sig skumt även för en ung person som jag med nya skor, och för Hjördis blev det direkt förvirrande. Med hjälp av min smarta telefon googlade jag fram var hon bodde och slog följe åt det hållet för att ta mitt samhälleliga och medmänskliga ansvar, etc. I höjd med Radiomotet bromsade en vit Volvo in vid sidan av vägen och “en personal” som de själva säger hoppade ut och reciterade Mormor gråter (“jaså är det här du är”). Hjördis försvann hem i bil och jag hoppas att hon kom i tid till sitt kafferep.

Detta är väl i särklass det mest dramatiska som hänt mig den här veckan förutom när jag drack öl med stora delar av min bekantskapskrets varav en befinner sig i landsflykt (plus en till som befinner sig i temporär landsflykt, till Äran och hjältarnas land).

Konceptet lasagne, eller hur jag fintade en nio år lång aversion

Jag har alltid hatat bechamelsås.

Visserligen gillar jag nästan allt i matväg, och visst kan jag stå ut med en och annan fadd smak eller intetsägande detalj. Men hur värt är det att stå och hälla ingredienser i timtal och reda och puttra och koka och fan för att stå där med en vit trögflytande vätska som smakar exakt ingenting?

I dag rundade jag detta genom att sonika byta ut bechamelsåsen mot crème fraîche (google kan ha varit inblandat i skapandet av den här meningen). Och vips! upplöstes en nio år lång exil, eller möjligtvis ett embargo – och lasagnen återinträdde i mitt middagssortiment. Nu sitter jag här, fet och mätt och nöjd, och inte en centiliter vit grundsås med mjölk, smör, grädde och mjöl har passerat genom denna späda kropp.

I nästa avsnitt: jag lär mig steka pannkakor