Kellys, 00:30
Saturday 19/05 2012, 11:55:33
Jag har precis lyckats armbåga mig fram till ett bord, jag såg i ögonvrån hur Ola viftade från bankomatkön. Det är fullt med folk. Mitt emot mig sitter en för mig obekant man.
Han är mörkhårig och snaggad, lite plufsig, mycket berusad. Han berättar att han pluggar till kock på vuxenutbildningen, men att han nu har problem eftersom att pengarna är slut. “Jävla CSN“. Han är född 1979, vill jobba på fartyg, fyra veckor arbete och fyra veckor ledigt. Så långt kommen i diskussionen frågar han, eller frågar och frågar, sluddrar, om en öl nästa gång Ola går till baren. Räcker fram en hundralapp. Ola ser här tillfället och frågar om han i så fall får köpa en öl till mig också, på samma hundralapp.
När växeln kommer tillbaka tillsammans med ölen ser han närmast förvånad ut men tar upp tråden igen. Vill gärna jobba i Norge. Norge? frågar jag, är det för pengarna? Ja, men för andra saker också.
– Jag är ju inte riktigt nazist, inte riktigt, men väldigt nära, säger han.
– ???, säger jag.
– Hur vill du att samhället ska se ut då? säger jag.
– Det ska vara byggt på kärlek, respekt och gemenskap, säger han.
– ???, säger jag.
Här blir jag klädsamt bortdragen till ett annat bord av Emelie m fl, prisa dem. När jag sedan stöter ihop med honom i toalettkön frågar han var vi sitter. Det har jag glömt, svarar jag, det var i något hörn därborta.
Kommentera (2 kommentarer) »
Om en resa, del 6 – så många intryck
Saturday 19/05 2012, 08:00:27
Jag vrider om vattenkranen och i stället för det dova, trummande ljud som jag vanligtvis hör, så exploderar världen runt omkring mig. Det prasslar, droppar, det är metalliska smällar, det kluckar och framförallt så brusar det. När jag har hällt upp mitt vatten så rättar jag till mattan med foten, och jag hör hur plasten i mattan skrapar mot golvet. Det är ett ljud som jag aldrig tidigare har uppfattat. Någonsin.
Tidigare denna morgon, det är måndagen den 14 maj 2012, har jag åter igen besökt Sahlgrenska universitetssjukhuset. Innan jag kom dit hade jag förberett ett litet tal om hur gärna jag vill testa en apparat med öppen standardinsats, hur gärna jag vill ha en så liten pryl som möjligt, jag måste ju kunna ha glasögon på mig, förra gången jag testade hörapparat, när jag var tio år, så fick jag två gigantiska prylar med stora gummiproppar som gjorde att jag kände mig som en utomjording, det måste vara smidigt, det måste vara lätt.
När jag kommer dit säger Maria, audionomen att vi till en början ska testa en liten Phonak med öppen standardinsats, vi börjar med den minsta modellen så får vi ta något större om den inte räcker till, jag behöver inte använda mina argument. Jag får själv hjälpa till med att montera på slang och gummipropp, och när jag har satt i apparaterna i mina öron så känns det inte att de sitter där.
De följande dagarna upplever jag någonting som helt enkelt kan beskrivas som ett nytt sinne. Jag hör ljud som är helt obekanta. När jag sitter på Marklandsgatan och väntar på bussen så hör jag busvisslingar, ihärdiga och upprörda, jag funderar på om någon människa är i nöd, behöver hjälp. Jag vänder på mig, ser mig åt alla håll, försöker lokalisera ljudet. Så slår det mig. Det är fågelkvitter.
Är det så här mycket ni hör, är det så här mycket som händer?
Världen blir vass på ett sätt som kan jämföras med att inte vara full. I berusningens slöjor blir tankarna tröga, mjuka, snälla. Men man förlorar skärpan och snabbheten. På samma sätt är det med hörseln. Det sticker och skär och jag uppskattar det.
När jag spelar gitarr och provar att sjunga så hör jag för första gången mig själv och kan höra när min röst stämmer med gitarrtonerna och när den inte gör det. Jag, som har spelat gitarr sedan jag var sju år men aldrig har lärt mig sjunga, sitter med gitarren i en timme. Två timmar, tre timmar, jag är helt slut i huvudet av allt nytt att bearbeta.
När jag pratar med människor, konverserar med föräldrar på judon, så är jag märkbart lugnare än jag brukar, jag är rädd för det kraftfulla i min egen röst. Jag hänger med i vad de säger, jag kan prata med dem när de sitter i soffan i hörnet när jag står vid entrén, jag hör när någon av mina åttaåriga elever som jag värderar så högt ropar på mig, och jag kan gå dit för att se vad de vill visa mig.
Till dig som läser det här och är en del av Sveriges över en miljon hörselskadade, som tillhör de 14 procent av befolkningen som har en hörselnedsättning, som har utvecklat strategier för att inte hamna utanför i sociala sammanhang, som undviker vissa personer för att de talar för lågt, som hellre stannar hemma från krogen eftersom det blir för svårt att ha begripliga samtal, som kommer hem efter en helt vanlig skoldag med sprängande spänningshuvudvärk efter att ha ansträngt dig till det yttersta för att verka normal, försöka smälta in bland de övriga 86 procenten, vill jag bara säga: sök hjälp och gör det nu. Det är så många intryck.
-
Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck
Kommentera (1 kommentar) »
Om en resa, del 5 – jag besöker sjukhuset
Friday 18/05 2012, 08:00:13
April, 2012
Vid mitt första besök på Sahlgrenska universitetssjukhuset så ösregnar det. Det är inget vanligt regn, hela himlen har öppnat sig och dränker hela staden, båda mina paraplyer är sönder och obrukbara, jag springer för att undvika att drunkna. Kom i god tid, tio minuter före besöket. Anmäl dig i receptionen.
Jag anmäler mig och får vänta i tjugo minuter. Sedan genomför jag ett hörselprov. Det är nästan likadant som de jag gjorde när jag var liten. Man får ett par hörlurar och audionomen spelar upp toner med olika frekvens. När man hör en ton så trycker man på en knapp på en stav. Man håller en stav i höger hand, för höger öra, och en i vänster hand, för vänster öra.
Min hörselskada är nästan exakt likadan som när jag var under 20 och det var gratis att gå till läkaren. Jag får en lapp att lämna in till receptionen. “Förtur begärs – journaliststudent”, med svårläslig handstil. “Jag förstår att du börjar känna behovet nu“, säger audionomen, “ditt yrke går ju ut på att tala med människor“.
Maj, 2012
När jag återvänder för en introduktionskurs en månad senare är det strålande väder, det känns som 20 grader i solen och vi är en typiskt svenskt tystlåten grupp på kanske tio personer. “Kan ni beskriva situationer som är speciellt jobbiga?” säger audionomen som är kursledare. Alla skruvar på sig. Till slut räcker någon upp handen. “Att sitta i fikarummet”. Vi nickar instämmande. “Att sitta i baksätet på en bil”, säger jag. “Det är inte så lätt för oss normalhörande heller”, säger audionomen. En äldre man blir stött. “Normalhörande? Hur definierar man normalhörande?”.
I kaffepausen hamnar jag på balkongen tillsammans med en man som är jämnårig med mig, Johan heter han. Han arbetar med teknik så i yrkeslivet är det egentligen inte så svårt, förutom i de sociala sammanhangen. Det är där de flesta börjar tycka att det blir riktigt jobbigt. Att sitta i ett lunchrum fullt av ljud, kanske runt ett bord med så mycket som 8-10 personer, och försöka uppfatta varje enskilt bidrag till samtalet, är inte helt enkelt när hörselskadan förutsätter en isolerad röst i ett övrigt tyst rum.
Det blir extra tydligt när jag kommenterar någon situation och Johan tvärt börjar prata om något helt annat. Det blir väldigt tokigt ibland när man försöker tolka vad människor säger i stället för att på riktigt höra vad de säger. I sämsta fall uppfattas man som dum i huvudet. I bästa fall begriper folk att man har hört fel.
Jag berättar för honom om hur jag har googlat och hittat den senaste sortens apparater som har blivit populära, de med öppen standardinsats. Det innebär att man slipper gjuta av örat som förr, och hela tiden bära omkring på en gummiklump i hörselgången. I stället trycker man i en liten propp, ungefär som en in ear-hörlur, fast mindre. Man slipper helt besvär med värme och fukt, och konstruktionen innebär att ljud utanför släpps igenom – man behåller den lilla del normala hörsel som man har. Johan ställer frågor, märkbart upplivad av chansen att slippa stora, klumpiga apparater. När en kvart har gått så går vi in igen.
Efter två timmars genomgång av audiogram, mellanörat, innerörat, hårceller, sinneshår, vad som skiljer oss från övriga 86 procent av befolkningen, så får vi varsin lapp med en tid. Jag frågar hur lång tid det kan tänkas ta att få sina hjälpmedel nu när audionomen har gjort så bra reklam. “Vanligtvis så samtalar man vid första besöket, och sedan bokar man en ny tid för utprovning. Det borde gå ganska snabbt, men nu blir det ju snart semestertider, och ni vet hur det är i Sverige”.
Audionomen visar ett antal modeller, och den med öppen standardinsats som jag har hört talas om finns med. Hon beskriver hur omåttligt populär den blivit på bara några år, och hur små de tillhörande bakom örat-apparaterna är. Men den passar inte alla. Framförallt kan den hjälpa de med den vanligaste hörselnedsättningen – bra hörsel på bastoner och sämre på diskanttoner, just en sådan som jag har.
Jag sneglar på Johans audiogram. Det innehåller två djupa dippar på helt olika ställen, nästan som istappar.
Jag får tid den 14 maj, 09:00.
-
Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck
Kommentera (inga kommentarer än) »
Kort parentes
Friday 18/05 2012, 01:05:14
Läser nummer två i Knausgårds romanserie Min kamp och har nu bestämt mig för vad jag tycker om karln (tidigare inlägg). Det här är helt enkelt oerhört bra litteratur. Sedan kan man tycka vad man vill om författaren, men man behöver faktiskt inte vara särskilt sympatisk för att kunna skriva bra. Ej heller behöver texten eller tolkningen av den i sig vara sympatisk. För mig räcker det gott med att: 1) Jag blir helt fast när jag läser. 2) Böckerna ger mig konstant diverse känslor, mest negativa, och då är det bra litteratur, punkt slut.
Ett exempel:
– Vet du vad Benjamin sa? sa jag i dörren.
– Nej, sa hon och såg upp på mig, med ens alldeles spänd.
– Han sa att du var den snällaste på hela dagis.Det ljus som då fyllde henne hade jag inte sett förut. Hela hon strålade av glädje. Jag visste att varken Linda eller jag skulle kunna säga något som skulle kunna få henne att reagera på det sättet och jag förstod, med den plötsliga insiktens klarhet, att hon inte var vår. Att hennes liv helt och hållet var hennes eget.
Kommentera (inga kommentarer än) »
Om en resa, del 4 – en remiss
Thursday 17/05 2012, 08:00:27
Februari, 2012
Nu har jag skrivit remissen. Det var ganska enkelt, inte behöver man någon läkarutbildning för sådant!
Beskriv dina besvär. “Nedsatt hörsel på båda öronen sedan födseln”. Jag funderade en stund och kom på att det vore lite pinsamt att bli återremitterad till mig själv. Sedan sköt jag in “kraftigt” framför beskrivningen. Jag utelämnade namnet på Laurén. Trots att jag besökte honom en gång om året i typ tio år så får de väl rota fram mina journaler via mitt personnummer. Jag undrar om han lever fortfarande. Minns inte hans förnamn så jag kan inte stalka honom.
Från mina läkarbesök i barndomen minns jag ungefär hur mitt audiogram ser ut. Det är rakt i början, ganska normal hörsel i bastonerna, och sedan dyker det ganska rejält i takt med att frekvensen ökar. Det är alltså diskanttoner som jag har svårt att höra. Mina värden ligger strax under den s k talbananen, där talljuden befinner sig, vilket innebär att jag i varierande grad har svårt att höra alla ljud som används i helt vanliga konversationer. Vid normal hörsel har man en rak linje som ligger ungefär vid nollstrecket. Där jag hör som sämst så ligger jag kring 75 dB nedsättning.
Särskilt svårt har jag för det som ligger längst till höger, diskantljuden, som t ex f, sj, tj, s. När jag blandar ihop ord så är det oftast vid de ljuden som det skär sig. Ännu tydligare blir det med engelska, där just diskantljuden är ännu mer signifikanta än i svenskan. Därför har jag alltid haft svårt med engelskt uttal.
Hittade ett kuvert i städskåpet att lägga remissen i. Tyvärr var det vikt och skrynkligt, så jag lade det i mitten av en bok om Göran Persson och pressade på duktigt med en hög andra böcker. Efter en halvtimme var det fortfarande lika skrynkligt. Jag tog kuvertet till kortpraktikintyget i stället. Frimärket kostade 7 kr.
Hittills spenderade pengar på hörapparater: 7 kr.
Mars, 2012
Det kom ett brev i dag, nästan exakt två veckor efter jag bestämde mig för att inleda det här äventyret.
Vi har mottagit remiss från: EGEN VÅRDBEGÄRAN.
Du kommer att bli kallad till oss på Hörsel- och dövverksamheten.
Vi uppskattar väntetiden till ca 8 veckor.
Kallelse kommer att skickas ut i god tid före besöket.
-
Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck