Tog även en löptur längs med sandbankarna i solnedgången

wp-1471641672406.jpg

Är i hemstaden där jag i morgon ska bära flyttkartonger. Vet inte varför jag gillar att hjälpa folk att flytta, kanske är det samma mekanismer som gör att jag gillar resande i form av själva förflyttningen, några timmar i limbo. Lägenheten var i alla fall otrolig, någon sorts vindbygge med synliga takbjälkar och köks-ö och utsikt åt alla väderstreck osv etc. Jag har till och med tagit med mig mina flytthandskar! Dom har räfflat gummi på utsidan och därför extra bra grepp

You’re tearing us apart (my heart)

Vet att jag till viss del ägnar mig åt konstgjord andning på den här gudsförgätna bloggen. Med jämna mellanrum, jämnare de senaste åren, blir det så där – ämnen återkommer, variationen uteblir, stämningsläget ligger konstant på ”ironiskt jämngrått”, livet har sin stilla gång. Men jag vägrar ge upp den här så kallade konstformen, det är ändå det enda kreativa livsverk jag lyckats hålla någorlunda aktivt i elva år (jubileum i början av juli). Jag är också medveten om att den fulländade formen av textuell konstgjord andning är att skriva om det så kallade skapandets eventuella vedermödor och strapatser, men vem fan bryr sig. När man pratar med diverse människor om sådana här kreativa/textmässiga låsningar brukar det heta att man ska ”vänta på inspiration” och slikt trams, men faktum är att innehållsskapande är rent maskinellt. Det handlar bara om att skriva varje dag, även om man slänger hälften är det bara att sätta sig vid tangentbordet och trycka håglöst till ut kommer magi

Jaja, har även ägnat halva kvällen åt att titta på åtta år gamla bilder och reflektera över hur livet far fram med oss människor. Betryggande nog är vi cirka detsamma nuförtiden, men åren går.

Och bloggjäveln består. Tydligen

Ett par boktips nu när hösten står för dörren

Två böcker som jag tyckte var extra bra har passerat denna sommar. Först läste jag Bränd himmel (Burnt Paper Sky) av Gilly MacMillan, som handlar om ett försvunnet barn. Jag gjorde misstaget att börja läsa den 22.30 en semesterdag och sedan läste jag till boken var slut sex och en halv timmar senare (men denna havererade dygnsrytm spelade inte så stor roll ändå, jag var ju ledig).

Under en söndagsutflykt i Leigh Woods strax utanför Bristol låter Rachel Jenner sin åttaårige son springa i förväg. Ben är utom synhåll bara en kort stund. Sen är han borta och Rachel befinner sig mitt i varje förälders värsta mardröm. (Bokus)

Boken handlar i första hand om mammans perspektiv och vad som händer veckorna efter försvinnandet. Det är sorgligt, smärtsamt och spännande.

Just nu läser jag Störst av allt, av Malin Persson Giolito. Den börjar visserligen med en skolskjutning, men själva stommen i boken är rättegången som följer. Jag är ganska svag för rättegångsthrillers, inte minst sedan jag som barn började läsa John Grisham, och Störst av allt är fenomenal i genren.

De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta. (Wahlström & Widstrand)

Boken är otroligt välskriven och handlar mycket om huvudpersonen Maja och hennes tankar, och de händelser och relationer som ledde fram till morden. Det blir aldrig det minsta tråkigt.

Läs nu båda dessa böcker så kan vi diskutera sedan.

Det finns flera sätt till avslut. Det är livsfarligt att luta sig ut.

Dagarna går, pågår, fortgår. I ett fåfängt försök att vrida upp livshastigheten och förtränga det faktum att fyra veckors semester denna gång egentligen borde varit åtta eller tio, trots att det tidigare år ibland känts som att tre varit för mycket, har jag lagt hundratals kronor på ett sportabonnemang och tusentals kronor på en ny tv, för att följa OS. I stället för att sitta hemma och använda den åker jag varje kväll till judoklubben för att i sällskap följa vad som förmodligen är varje individuell deltagares största satsning hittills, och de allra flesta deltagares största besvikelse hittills. I går vann en italienare -66 kg, som för övrigt råkar vara min egen viktklass, efter OS-judons största skräll än så länge. Han var rankad 26 i världen, något sånt, och var så glad när han vann att han skrek rakt ut mot publiken, stod tyst och stirrade framför sig, skrek igen. Den koreanska världsmästaren, precis besegrad, stod kvar vid kanten av mattan och gapade, fortfarande chockad. Det syntes redan på reprisen i kastögonblicket, hur han tänkte ”det här händer inte”, ”det får inte vara sant”. ”Det kan inte sluta så här”. Jag förstår verkligen varför människor lägger så mycket tid åt att konsumera sport, i sällskap. Det är lite av samma skäl som jag lägger så många timmar i månaden på att åka till olika mellanstora svenska städer till idrottshallar med namn som ”Skurup Sparbank Arena”, ”Boråshallen", ”Torvalla Sporthall”. Starka känslor är i omlopp och även om man själv inte är direkt drabbad innebär sekundärupplevelsen att ljuset syns i tunneln, ljuset slocknar. Man blir bländad