Än så länge tecknar jag med bläck

Det här analoga dagboksexperimentet är nu inne på dag två och går hittills över förväntan. Förutom att skriva ner vad jag gjort och tänkt under dagen har jag ritat en bild per sida också, för att få utlopp för mina kreativa demoner osv. Kanske kommer jag någon gång förbi streckgubbsstadiet. Hur lär man sig måla?

Andra spännande händelser i mitt liv: sprang intervaller tidigare i kväll för att undertrycka tisdagssurheten. Betyg: 5/5, som vanligt. Fasar för den dag då kroppen är så pass fallfärdig att jag inte längre kan ta till träning som psykofarmaka, men då kan man säkert styra humöret via wifi eller nåt

Och dagarna går

Har börjat skriva dagbok, för hand. Inbillar mig att det hjälper mig sortera mina tankar och kanske går det att kanalisera en del gnäll dit istället för hit. Om jag känner mig själv rätt kommer det förvisso bara fungera någon vecka, vi får väl se.

I dag har tiden passerat.

28/10 1994

På däck ett, som låg under bildäck där havsvattnet forsade in, fanns en hyttavdelning med 124 hytter och kojer för 358 passagerare. Från detta däck överlevde 22 personer. Tre av dem var besättningsmedlemmar från maskinrummet och 19 var passagerare från hyttavdelningen.

Under hela färden var vädret mycket oroligt och många passagerare kunde inte sova. Fartyget gjorde kraftiga rörelser och vågornas slag mot bogen fortplantade sig genom hela skrovet i form av vibrationer och oväsen. Många passagerare var sjösjuka och mådde illa.

Kring midnatt väcktes en av passagerarna av ett buller som oroade honom. Ljudet var dovt men kraftigt, som om något höll på att kasa från ena sidan till den andra. Något slog hårt mot skrovet. Bullret gav genljud genom hela fartyget. Vid den här tidpunkten valde flera av passagerarna att lämna sina hytter.

Vid tjugo över tolv höjde fartyget bogen och krängde omedelbart över åt styrbord. Ett vittne på däck ett öppnade sin hyttdörr. Gången utanför var tom.

Vittnet sprang ut i gången, där det nu rann vatten. Vid ungefär samma tidpunkt öppnades de flesta av hyttdörrarna och halvklädda passagerare dök upp i gångarna. Många ropade och skrek. I en trappa stod en kvinna i nattlinne och skrek hysteriskt, och i en hyttgång försökte en äldre kvinna dra sig ut. Slagsidan var nu förvärrad och det blev allt svårare att röra sig.

Flera paralyserade och utmattade passagerare passerades av andra medan de stod i trappan.

Guldmedalj

wpid-wp-1411844955487.jpeg

Flera har frågat vad som driver mig som judotränare. Det finns förstås många svar på den frågan, men dagar som i dag är det mycket enkelt. Kort sagt: jag har haft en alldeles överjävlig vecka med alldeles för mycket jobb och för lite livsglädje. Då kanske man kan tro att nio timmar i en sporthall i Kungsbacka skulle göra mig ännu litet tröttare. I stället känns det som att andas rent syre efter en lång, lång uppförsbacke. Det är sådana här dagar som driver mig.

Läge för pop

imageDen här veckan alltså.

Jag har folköl och dumplings nu. Har tränat ursinnigt. Hoppade in som vikarie för nybörjarna.

Det ordnar sig.
Jag har jobbat 40 timmar på fyra dagar.

Det blir bra.
Det ordnar sig.

Allt
blir
bra

Borde ta ut den där semestern just nu

image

Bisarrt trött efter den här dagen. Föreläsningen gick bra, jag och Eric ägnade förmiddagen åt någon sorts kombinerad generalrepetition och betatest (det må vara lite högstadium över att spexa ihop ett anförande i sista stund men det friskar upp huvudet och hjälper en att hålla skärpan). Jag var dock mindre beredd på den flod av buzzwords och svepande formuleringar som sköljde över mig från övriga talare. Det är något med medelålders ”senior advisors” etc, och den totala oförmågan att bygga begripliga meningar. Sedan åt jag vitt bröd med ost från Pressbyrån till middag och tränade tjugo barn, mitt medvetande ligger just nu i hemskillnad från min kropp.

Antalet cigaretter är precis lika många som jag minns dem

Ser på K special om Knausgård nu igen. Det är märkligt att minnas hur dåligt jag mådde förra gången jag såg den här dokumentären. Överlag är jag fascinerad av hur känslokopplat mitt minne är, jag kan ofta komma ihåg exakt vilket humör jag var på vid en viss given händelse och varför. De delar av programmet som då skar i mig som en kniv lämnar mig nu med någon sorts jämnmod. Förstår inte hur hela sinnet och kroppen ena dagen eller veckan eller månaden eller året kan skava och gnissla och sedan helt plötsligt vara så lugnt