Genomskinligt grå

DSCF4986

Sov riktigt dåligt i natt, inte bara med låg kvalitet eller så utan kanske tre timmar sammanlagt. Det gränspsykotiska tillstånd som följer är intressant. Man skrider igenom dagen fortfarande i någon sorts drömlikt tillstånd, vare sig känslor eller intryck får riktigt fäste, det är som att åka tåg lätt berusad. Jag förstår att man kan bli galen på riktigt av att vara vaken för länge. Nu ska jag sova ut.

”Att ha en orgonit i sin närhet förbättrar kvaliteten på den omgivande energin”

Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att de här uppmärksammade angreppen på olika typer av infrastruktur inte alls handlar om någon rysk invasion utan att det helt enkelt är ett antal lätt högerextrema preppers 1 som försöker få lättare att argumentera på internet. Att den f.d. misstänkta bomben vid en av masterna visade sig vara en orgonit, eller ”new age-föremål” som medierna skriver, ligger helt i linje med detta. Tanken på en prepper-konspiration är både mer rimlig och lättare att smälta än att Ryssland skulle förbereda ett stundande anfall.

PS.


  1. Män med förkärlek för konserver och vatten på dunk 

Jag har skaffat en modern skrivmaskin. Den har wifi för att synka texter men nästan inget mer.

wp-1463513640559.jpg

När jag var i nio-tioårsåldern gick jag ofta på loppis och handlade förlegad elektronik. Jag köpte en Super 8-kamera som jag tejpade fast på en avsågad planka och lekte tv-fotograf, jag köpte en matrisskrivare för att jag hade sett en på tv och tyckte det verkade fräckt. En gång fick jag tag på en elektrisk skrivmaskin.

Jag minns faktiskt fortfarande den väldigt speciella känslan att skriva på maskin istället för på dator. Just den där maskinen var faktiskt ganska avancerad, man kunde till och med sudda på den och den hade någon sorts inbyggt minne där man kunde lagra olika texter. Men texten hamnade förstås på ett papper och kunde inte föras över digitalt.

Nå, ända sedan jag slutade använda den där skrivmaskinen har jag saknat känslan av den. För ett par år sedan gav jag därför ett bidrag till något som tycktes vara en kul idé på sajten Kickstarter och som marknadsförde sig som ”the world’s first smart typewriter”. I går kom den äntligen.

Ärligt talat har den här prylen redan revolutionerat mitt skrivande. Jag vill nog inte påstå att jag har jätteproblem med distraktioner när jag behöver göra något (även om jag är en otålig person), men det är faktiskt något magiskt med att sitta och skriva på en apparat som bara är gjord för att skriva på. Ingen möjlighet att chatta, inga notifieringar, ingen webbläsare, inget mailande, ingenting.

Någon gång ska jag beskriva lite mer om hur min Freewrite fungerar. Men sätter fart på mina fingrar gör den verkligen.

Att besöka en stad i staden

wp-1463513872119.jpg

Radiotorget erbjuder en härlig mix av butiker och verksamheter. Här hittar vi bland annat: A Ljungqvist tapetserarverkstad, Björklunds Trimsalong, Klyftans fisk, Kungstens Plåtslageri, Tandläkare Igelström och Mürbecks hockey, cykel & sport. Trots att utbudet av butiker och verksamheter är så härligt noterar jag vid mitt besök i maj 20161 att det känns som att befinna sig i Mellerud.

Vid mitt hus, på Marklandsgatan i Göteborg, finns det en något mindre varierad mix av butiker och verksamheter. Det finns bland annat en Ica-butik, ett thaiställe, en pizzeria och en frisörsalong. Ändå känns inte Marklandsgatan som att befinna sig i Mellerud. Eller Åmål.

Vad har han emot Mellerud (eller Åmål)?” tänker ni. Svaret är att jag inte har något alls emot sömniga svenska småstäder som har centrala torg med en härlig mix av butiker och verksamheter, tvärtom tycker jag det är ganska mysigt att befinna mig på den typen av platser. Men hemma på Marklandsgatan känns det inte så.

Men vi har förstås inget torg, bara en parkeringsplats. Det kanske hänger på det.


  1. Jag var på Radiotorget för att hämta ut ett paket på en DHL Service Point som ligger där. En sådan finns även på Marklandsgatan, cirka 15 sekunder från min ytterdörr, men det hade ju varit alldeles för enkelt för DHL. Således fick jag lägga tjugo minuter på bussresor fram och tillbaka till Radiotorget. 

Den inneboende kraften i att inte säga någonting

Det har talats en del om Miljöpartiets språkrörs medverkan i Agenda i söndags. Johan Hilton skriver exempelvis en krönika om hur det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin, eftersom politiker och andra makthavare mest låter som papegojor när de i intervjuer gång på gång upprepar sina intränade poänger i stället för att helt enkelt svara på frågorna.

Han avslutar med förslaget att förlänga varje aktualitetsmagasins programtid till politikerna har svarat på frågorna. Men varför komplicera det?

Har någon journalist provat att helt enkelt vara tyst?

Det finns många sociala och mellanmänskliga situationer som kan upplevas obehagliga. Vem har till exempel inte stött på någon ex-kollega på spårvagnen och fått uthärda tio minuter avsomnat kallprat om den gamla arbetsplatsen och vad som hänt sedan sist. Men är det något mer än annat som framkallar panik hos svensken, mycket mer än att värka fram samtalsämnen, så är det när det blir tyst.

När ingen

säger något

under en lång stund

Knepet är välkänt bland oss som ibland frågar tonåringar eller andra människor som inte gärna babblar på, om något som är viktigt. Tystnaden tycks vara en kraft som långsamt men effektivt trycker ur folk det de har på hjärtat. Ibland för att tystnaden blir obehaglig men lika ofta för att alla inte är bekväma med ett snabbt samtal där åsikter eller känslor ska tänkas fram högt eller snabbt.

Själv tycker jag det vore befriande, särskilt i direktsänd public service, om journalisten kunde ställa sin fråga, och sedan vänta. När svaret uteblir fortsätter man att vara tyst.

Sekunderna går och den annars så slipade politikern börjar svettas i rutan. Kanske ler hen försiktigt och är också tyst, men risken är stor att svettdropparna bryter fram och barriären brister en aning efter 30 sekunders bedövande tystnad.

Sedan kan journalisten uppfordrande säga: ”svara på frågan”.

Och sedan blir det tyst.