En ögonblicksbild #3

Han: 14 år, gympaskor och jeans, lång vit tröja som går ner halvvägs på låren. Hon: 11 år och grön klänning, sandaler, kofta. De har upptäckt att biljardbordet i ena hörnet av den gigantiska hotellobbyn är fritt att använda och lägger upp bollar, plockar fram köer. De båda föräldrarna sitter i stolarna några meter därifrån, tittar på, pillar på sina telefoner. Fyra minuter förflyter och fadern reser sig upp. Fadern vill bara ge några goda råd till dottern. Han instruerar i hur man håller kön, vad som händer med en boll när man skjuter på den, hur man kan stå, hur man kan luta sig. Sonen tittar trött på. Dottern ivrig, drar pinnen ur faderns händer och fortsätter spela. Han fotograferar med sin ipad, rättar till magväskan, otålig. Börjar mässa igen, visar hur man kan hålla kön bakom ryggen, tar till slut över, skjuter iväg den vita bollen alldeles för hårt, den missar. Modern sitter kvar i fåtöljen, blicken i telefonen.

En kvart senare ställer dottern ipaden på marken och sätter på timern för att ta ett gruppfoto. Fadern står nonchalant lutad mot en pelare, modern står rätt upp och ner, dottern springer fram för att hinna innan fotografiet tas. Fem meter därifrån sitter sonen i en fåtölj, tittar trött på.

Några insikter sprungna ur denna självvalda isolering

  1. Det är omöjligt att skriva eller vara produktiv om jag är proppmätt

  2. Det är omöjligt att skriva eller vara produktiv om jag är berusad

  3. Det är avslappnande att vara ensam men jag tänker mycket bättre i sällskap med andra.

  4. Att läsa och lyssna är passivt.

  5. Jag behöver också göra något aktivt och slutföra det.

  6. Det är bra med sol och ljus.

Ergo: borde ta med mina vänner och flytta till den där söderhavsön jag ska köpa när jag blir ekonomiskt oberoende, där jag ska äta lagom mycket, dricka måttligt, och ägna mig åt konstnärligt skapande. Vi kör? Vi kör!

En vän med en bil / min vän, en bil

Min lilla Fiat och jag mjukstartade vår bekantskap genom att åka dryga två mil till europas största vattenpark Siam Park. Där åkte vi mycket snabba vattenrutschkanor och köpte vegetarisk pizzaslice till det facila priset av 40 kronor. Jag måste säga att det är mycket skojigt att köra bil här, särskilt i det spanska trafikklimatet. Det går i korthet ut på att accelerera oavbrutet, slänga sig in i och ut ur rondeller, ha vänster armbåge i den nedvevade rutan, etc. En liten egenhet är kanariernas förkärlek för att placera rondeller omedelbart efter avfarter från deras (enda) motorväg. Detta innebär att kön placeras i vägrenen på motorvägen ifråga och att man däri fruktar för sitt liv när gamla vingliga lastbilar passerar i 120 kilometer i timmen. Men carpe diem eller you only live once eller vad fan det heter nuförtiden

I morgon ska min lilla Fiat och jag köra upp för en vulkan som heter Teide.

Dags för vulkanen eventuellt

Kunde inte hindra det hastigt framvällande västerländska behovet av FRIHET så nu har jag hyrt en liten Fiat. Ska bli mycket spännande att köra vilse i det kanariska landskapet och eventuellt bli tvungen att ringa en ”breakdown van”. Ses på andra sidan trafikmaktordningen

Var för övrigt lika besatt av TQ under min tågluff förra året, och alla andra år dessförinnan

image

En dag utan större sensationer. Var på hotellets spa som mest bestod av diverse munstycken i vatten och två basturum. Två pensionärsdjur flöt i jacuzzin, annars var det öde. Gick ut och satte mig vid poolen i en timma, åkte in till Los Cristianos, drack kaffe, åkte tillbaka. Vandrade ner till hamnen och fotograferade. Åt en fantastisk middag på en restaurang på gångavstånd härifrån. Allt är väl.

Jag har ägnat senaste dygnet åt att, igen, läsa Hannes Råstams praktverk till bok om fallet Thomas Quick och det slår mig återigen vilken jävla historia det där är. Att domstolarna dömde honom för åtta mord han inte begått är inte så mycket att orda om – domarna är ”välskrivna” (som dåren Lambertz brukar säga), och i sak korrekta. Detta eftersom domstolarna i allt väsentligt blev vilseledda av de tjänstemän, poliser, läkare och advokater som ingår i kretsen som konspirerade kring Quick. Det verkligt intressanta är dock mekanismerna i denna lilla sekt, hur de tycks ha byggt en lojalitet sinsemellan som förmodligen grundar sig i en vilja att göra karriär, om man uttrycker det försiktigt – som ”seriemördare” var TQ världsunik och de som var inblandade i fallet hade under några förvirrade år säkert nationell och internationell stjärnstatus inom sina respektive områden. Det är väl inte värt så mycket numera dock eftersom han är friad från alla de mord han tidigare dömts för och alla involverade i samband med det står ensamma kvar utan att ens för sig själva inse att kejsaren är naken.

Jag har blivit lite solbränd också

En ögonblicksbild #2

Marek är sextio år och från Polen. Två minuter efter att han har fyllt på mitt whiskeyglas för andra gången frågar han, eller konstaterar ”drink? you like drink? more drink?”. Han var i Malmö en gång, för kanske tio år sedan, och förstod ingenting när kassörskan på Systembolaget bad om hans pass. Marek tittar ned i sitt glas. Tittar upp på mig. Börjar prata polska. Jag avbryter honom: ”english?”, han stirrar på mig och fortsätter prata polska. Efter en stund byter han till engelska, jag frågar hur länge han varit här och om han är här på semester. En halv minut tystnad förflyter, Marek svarar ”I am crazy”. Jag svarar: ”what kind of crazy?”, han stirrar på mig. En minut förflyter. Han skakar på huvudet. ”For how long have you been here?”, frågar jag, en halv minuts tystnad. Marek svarar ”what do you think?”, jag svarar ”one week? one month?”, han stirrar på mig som vore jag galen. Marek betalar för mig, jag flyr därifrån.