There is no pain, you are receding
Wednesday 07/03 2007, 01:02:57
Jag mötte en kvinna på bussen i söndags.
Först satt hon framför mig, och jag lade märke till att hon vände sig om flera gånger och liksom stirrade på mig med intensiv blick. Först trodde jag att hon irriterade sig på mig av någon anledning, för det är ju det folk brukar göra på långfärdsbussar. Jag blev rätt sur, för jag har aldrig haft mycket till övers för folk som bara antyder saker hela tiden. Jag blev till och med bitter nog att nämna henne i ett inlägg jag skrev på bussen.
Jag chattade mig igenom halva resan fram till borås när hon plötsligt vände sig om och gjorde miner, så jag var tvungen att ta ur mina ljudisolerande lurar ur öronen och titta upp. Hon frågade om hon fick låna min telefon, och det gick väl för sig.
När hon lagt på frågade hon om hon fick sitta jämte mig eller om “min väska stod ivägen”. Jag protesterade inte.
Jag vet exakt vad ni tänker. Hon var nog attraherad av vår vän, tänker ni. Det som utspelas framför våra ögon är att lille sebbz faller offer för en kvinnas lustar.
Hon var utvecklingsstörd och berättade om sitt liv. Om att hon bodde i gruppboende, om en busschaufför som varit elak mot henne, och hur svårt hon har att få vänner. Om hur hon hela tiden måste ta kontakt med folk eftersom ingen tar kontakt med henne. Hon frågade om hon fick spela minesweeper på min laptop, och när vi rullade in i göteborg fick jag lyssna på “Barbie girl” på hennes cd-spelare. “Det får mig att tänka på ett mellanstadiedisco för tio år sedan”, sa jag, och bet mig i tungan. Hårt.
Jag fick frågan om jag tycker illa om folk som går i specialklass, och jag svarade att man måste acceptera folk trots att de är annorlunda. Att alla förmodligen någon gång i livet kommer hamna i ett läge där man känner sig utstött, och att man förr eller senare kommer förbanna sig själv för att man inte varit mer öppen i livet. Hon nickade och log.
Hon bad mig ringa senare på kvällen eftersom jag blivit hennes vän. Och redan när jag sa “jag ska försöka”, som jag alltid gör när jag är rätt säker på att det aldrig kommer bli av, hörde jag hur ihåligt det lät. Under resten av resan blev jag mer och mer ledsen på mig själv och mer och mer förbannad för att jag är precis som resten av mänskligheten.
Livrädd och fast i sociala normer.
Nu, två dar senare, när jag fortfarande inte ringt, upptäcker jag att jag missade att spara hennes telefonnummer när jag skrev in hennes namn i telefonboken.
Så jag vänder blad, och livet går vidare.
För mig.
Kommentarer:
sebbz, jag är RÖRD! men så är det här min mest sentimentala kväll på länge också… JAG ÄR RÖRD! tack för ditt bidrag.
Bästa på länge! Du är hur söt som helst ju. :)
Jag tror att personen som satte sig jämte dig var en utomjording som kommit till Jorden för att undersöka oss människor. Nu när den här stackars lilla varelsen såg hur illa vi behandlar de som är speciella lär de aldrig komma hit för att besöka oss…
Fint skrivet! Vet precis vad du menar…
Ja det var riktigt bra skrivet, jag gillar texten, intressant läsning (:
Det är verkligen så du säger, man liksom vågar inte ta tills sig det som är annorlunda utan det är udda och det ska fortsätta att vara udda. Jag tycker inte du ska känna dig dålig då jag tror att du inte heller skulle ringt om det kom fram en helt normal kille i din ålder.
Men om det hade varit en skejtfein brud dåvete skjutsingen ;) skämtåsido bra skrivet^^
Ett riktigt bra inlägg!
nu vill jag ut och uppleva saker så att jag kan skriva om dom, precis som du, sebbz :)
“…jag svarade att man måste acceptera folk trots att de är annorlunda. Att alla förmodligen någon gång i livet kommer hamna i ett läge där man känner sig utstött, och att man förr eller senare kommer förbanna sig själv för att man inte varit mer öppen i livet. Hon nickade och log.”
du > mig
tack folk :).
andreas: njaeh. enligt normala vedertagna sociala regler har jag ju inte gjort nåt märkligt egentligen, men grejen är ju att hon inte riktigt lever efter samma referensramar som jag, och det är ju hennes upplevelse av saken som gör att jag känner mig dålig :p. men det är nog lika bra det.
pinky: det är ju bara slumpen ändå :d.
ble?: puss.
“lille sebbz faller offer för en kvinnas lustar.
Hon var utvecklingsstörd och berättade om sitt liv. Om”
Hihi, bäst hittills…. :-)
” Under resten av resan blev jag mer och mer ledsen på mig själv och mer och mer förbannad för att jag är precis som resten av mänskligheten”
Känner igen känslan.
Då är frågan, hade du ringt henne även om du hade haft hennes nummer?
nej, det är ju därför jag är arg på mig själv :p.
Du är arg på dig själv för att du vet att du inte skulle ringa oavsett om du hade hennes nummer eller ej.
Men man kan ju fråga sig, trots dina skuldkänslor, att Om du haft hennes nummer, _varför_ du då inte skulle ringa?
känner mig som en papegoja :p.
“mer och mer förbannad för att jag är precis som resten av mänskligheten.
Livrädd och fast i sociala normer.”
jag förstår dock inte vad det har med saken att göra. Har man skuldkänslor över något borde man väl göra något åt saken, oavsett rädsla eller ej..(om man har/haft möjlighet till att göra det, dvs Om du haft hennes nummer..)
Ett telefonsamtal går alltid att avbryta om man tröttnat samt att dölja sitt nummer..
iofs, det är bara min åsikt…
nej, jag har ju inte skuldkänslor utifrån mina egna referensramar, utan utifrån hennes. läs de andra kommentarerna.
Oj hamnade här när jag letade efter recept på “whiskey sås” men vad trevlig din berättelse var.
Läser samma inlägg tre år senare, och det känns som att jag läser det med andra ögon. Antingen har jag glömt bort vad jag kände första gången jag läste det eller så är det först nu jag känner något.
Fint inlägg, helt klart bland de bästa.
tack :D