Jag har precis lyckats armbåga mig fram till ett bord, jag såg i ögonvrån hur Ola viftade från bankomatkön. Det är fullt med folk. Mitt emot mig sitter en för mig obekant man.

Han är mörkhårig och snaggad, lite plufsig, mycket berusad. Han berättar att han pluggar till kock på vuxenutbildningen, men att han nu har problem eftersom att pengarna är slut. “Jävla CSN“. Han är född 1979, vill jobba på fartyg, fyra veckor arbete och fyra veckor ledigt. Så långt kommen i diskussionen frågar han, eller frågar och frågar, sluddrar, om en öl nästa gång Ola går till baren. Räcker fram en hundralapp. Ola ser här tillfället och frågar om han i så fall får köpa en öl till mig också, på samma hundralapp.

När växeln kommer tillbaka tillsammans med ölen ser han närmast förvånad ut men tar upp tråden igen. Vill gärna jobba i Norge. Norge? frågar jag, är det för pengarna? Ja, men för andra saker också.

– Jag är ju inte riktigt nazist, inte riktigt, men väldigt nära, säger han.

– ???, säger jag.

– Hur vill du att samhället ska se ut då? säger jag.

– Det ska vara byggt på kärlek, respekt och gemenskap, säger han.

– ???, säger jag.

Här blir jag klädsamt bortdragen till ett annat bord av Emelie m fl, prisa dem. När jag sedan stöter ihop med honom i toalettkön frågar han var vi sitter. Det har jag glömt, svarar jag, det var i något hörn därborta.

Tidigare denna morgon, det är måndagen den 14 maj 2012, har jag åter igen besökt Sahlgrenska universitetssjukhuset. Innan jag kom dit hade jag förberett ett litet tal om hur gärna jag vill testa en apparat med öppen standardinsats, hur gärna jag vill ha en så liten pryl som möjligt, jag måste ju kunna ha glasögon på mig, förra gången jag testade hörapparat, när jag var tio år, så fick jag två gigantiska prylar med stora gummiproppar som gjorde att jag kände mig som en utomjording, det måste vara smidigt, det måste vara lätt.

När jag kommer dit säger Maria, audionomen att vi till en början ska testa en liten Phonak med öppen standardinsats, vi börjar med den minsta modellen så får vi ta något större om den inte räcker till, jag behöver inte använda mina argument. Jag får själv hjälpa till med att montera på slang och gummipropp, och när jag har satt i apparaterna i mina öron så känns det inte att de sitter där.

De följande dagarna upplever jag någonting som helt enkelt kan beskrivas som ett nytt sinne. Jag hör ljud som är helt obekanta. När jag sitter på Marklandsgatan och väntar på bussen så hör jag busvisslingar, ihärdiga och upprörda, jag funderar på om någon människa är i nöd, behöver hjälp. Jag vänder på mig, ser mig åt alla håll, försöker lokalisera ljudet. Så slår det mig. Det är fågelkvitter.

Är det så här mycket ni hör, är det så här mycket som händer?

Världen blir vass på ett sätt som kan jämföras med att inte vara full. I berusningens slöjor blir tankarna tröga, mjuka, snälla. Men man förlorar skärpan och snabbheten. På samma sätt är det med hörseln. Det sticker och skär och jag uppskattar det.

När jag spelar gitarr och provar att sjunga så hör jag för första gången mig själv och kan höra när min röst stämmer med gitarrtonerna och när den inte gör det. Jag, som har spelat gitarr sedan jag var sju år men aldrig har lärt mig sjunga, sitter med gitarren i en timme. Två timmar, tre timmar, jag är helt slut i huvudet av allt nytt att bearbeta.

När jag pratar med människor, konverserar med föräldrar på judon, så är jag märkbart lugnare än jag brukar, jag är rädd för det kraftfulla i min egen röst. Jag hänger med i vad de säger, jag kan prata med dem när de sitter i soffan i hörnet när jag står vid entrén, jag hör när någon av mina åttaåriga elever som jag värderar så högt ropar på mig, och jag kan gå dit för att se vad de vill visa mig.

Till dig som läser det här och är en del av Sveriges över en miljon hörselskadade, som tillhör de 14 procent av befolkningen som har en hörselnedsättning, som har utvecklat strategier för att inte hamna utanför i sociala sammanhang, som undviker vissa personer för att de talar för lågt, som hellre stannar hemma från krogen eftersom det blir för svårt att ha begripliga samtal, som kommer hem efter en helt vanlig skoldag med sprängande spänningshuvudvärk efter att ha ansträngt dig till det yttersta för att verka normal, försöka smälta in bland de övriga 86 procenten, vill jag bara säga: sök hjälp och gör det nu. Det är så många intryck.

-

Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck

Jag anmäler mig och får vänta i tjugo minuter. Sedan genomför jag ett hörselprov. Det är nästan likadant som de jag gjorde när jag var liten. Man får ett par hörlurar och audionomen spelar upp toner med olika frekvens. När man hör en ton så trycker man på en knapp på en stav. Man håller en stav i höger hand, för höger öra, och en i vänster hand, för vänster öra.

Min hörselskada är nästan exakt likadan som när jag var under 20 och det var gratis att gå till läkaren. Jag får en lapp att lämna in till receptionen. “Förtur begärs – journaliststudent”, med svårläslig handstil. “Jag förstår att du börjar känna behovet nu“, säger audionomen, “ditt yrke går ju ut på att tala med människor“.

Maj, 2012
När jag återvänder för en introduktionskurs en månad senare är det strålande väder, det känns som 20 grader i solen och vi är en typiskt svenskt tystlåten grupp på kanske tio personer. “Kan ni beskriva situationer som är speciellt jobbiga?” säger audionomen som är kursledare. Alla skruvar på sig. Till slut räcker någon upp handen. “Att sitta i fikarummet”. Vi nickar instämmande. “Att sitta i baksätet på en bil”, säger jag. “Det är inte så lätt för oss normalhörande heller”, säger audionomen. En äldre man blir stött. “Normalhörande? Hur definierar man normalhörande?”.

I kaffepausen hamnar jag på balkongen tillsammans med en man som är jämnårig med mig, Johan heter han. Han arbetar med teknik så i yrkeslivet är det egentligen inte så svårt, förutom i de sociala sammanhangen. Det är där de flesta börjar tycka att det blir riktigt jobbigt. Att sitta i ett lunchrum fullt av ljud, kanske runt ett bord med så mycket som 8-10 personer, och försöka uppfatta varje enskilt bidrag till samtalet, är inte helt enkelt när hörselskadan förutsätter en isolerad röst i ett övrigt tyst rum.

Det blir extra tydligt när jag kommenterar någon situation och Johan tvärt börjar prata om något helt annat. Det blir väldigt tokigt ibland när man försöker tolka vad människor säger i stället för att på riktigt höra vad de säger. I sämsta fall uppfattas man som dum i huvudet. I bästa fall begriper folk att man har hört fel.

Jag berättar för honom om hur jag har googlat och hittat den senaste sortens apparater som har blivit populära, de med öppen standardinsats. Det innebär att man slipper gjuta av örat som förr, och hela tiden bära omkring på en gummiklump i hörselgången. I stället trycker man i en liten propp, ungefär som en in ear-hörlur, fast mindre. Man slipper helt besvär med värme och fukt, och konstruktionen innebär att ljud utanför släpps igenom – man behåller den lilla del normala hörsel som man har. Johan ställer frågor, märkbart upplivad av chansen att slippa stora, klumpiga apparater. När en kvart har gått så går vi in igen.

Efter två timmars genomgång av audiogram, mellanörat, innerörat, hårceller, sinneshår, vad som skiljer oss från övriga 86 procent av befolkningen, så får vi varsin lapp med en tid. Jag frågar hur lång tid det kan tänkas ta att få sina hjälpmedel nu när audionomen har gjort så bra reklam. “Vanligtvis så samtalar man vid första besöket, och sedan bokar man en ny tid för utprovning. Det borde gå ganska snabbt, men nu blir det ju snart semestertider, och ni vet hur det är i Sverige”.

Audionomen visar ett antal modeller, och den med öppen standardinsats som jag har hört talas om finns med. Hon beskriver hur omåttligt populär den blivit på bara några år, och hur små de tillhörande bakom örat-apparaterna är. Men den passar inte alla. Framförallt kan den hjälpa de med den vanligaste hörselnedsättningen – bra hörsel på bastoner och sämre på diskanttoner, just en sådan som jag har.

Jag sneglar på Johans audiogram. Det innehåller två djupa dippar på helt olika ställen, nästan som istappar.

Jag får tid den 14 maj, 09:00.

-

Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck

Läser nummer två i Knausgårds romanserie Min kamp och har nu bestämt mig för vad jag tycker om karln (tidigare inlägg). Det här är helt enkelt oerhört bra litteratur. Sedan kan man tycka vad man vill om författaren, men man behöver faktiskt inte vara särskilt sympatisk för att kunna skriva bra. Ej heller behöver texten eller tolkningen av den i sig vara sympatisk. För mig räcker det gott med att: 1) Jag blir helt fast när jag läser. 2) Böckerna ger mig konstant diverse känslor, mest negativa, och då är det bra litteratur, punkt slut.

Ett exempel:

– Vet du vad Benjamin sa? sa jag i dörren.
– Nej, sa hon och såg upp på mig, med ens alldeles spänd.
– Han sa att du var den snällaste på hela dagis.

Det ljus som då fyllde henne hade jag inte sett förut. Hela hon strålade av glädje. Jag visste att varken Linda eller jag skulle kunna säga något som skulle kunna få henne att reagera på det sättet och jag förstod, med den plötsliga insiktens klarhet, att hon inte var vår. Att hennes liv helt och hållet var hennes eget.

Beskriv dina besvär. “Nedsatt hörsel på båda öronen sedan födseln”. Jag funderade en stund och kom på att det vore lite pinsamt att bli återremitterad till mig själv. Sedan sköt jag in “kraftigt” framför beskrivningen. Jag utelämnade namnet på Laurén. Trots att jag besökte honom en gång om året i typ tio år så får de väl rota fram mina journaler via mitt personnummer. Jag undrar om han lever fortfarande. Minns inte hans förnamn så jag kan inte stalka honom.

Från mina läkarbesök i barndomen minns jag ungefär hur mitt audiogram ser ut. Det är rakt i början, ganska normal hörsel i bastonerna, och sedan dyker det ganska rejält i takt med att frekvensen ökar. Det är alltså diskanttoner som jag har svårt att höra. Mina värden ligger strax under den s k talbananen, där talljuden befinner sig, vilket innebär att jag i varierande grad har svårt att höra alla ljud som används i helt vanliga konversationer. Vid normal hörsel har man en rak linje som ligger ungefär vid nollstrecket. Där jag hör som sämst så ligger jag kring 75 dB nedsättning.

Särskilt svårt har jag för det som ligger längst till höger, diskantljuden, som t ex f, sj, tj, s. När jag blandar ihop ord så är det oftast vid de ljuden som det skär sig. Ännu tydligare blir det med engelska, där just diskantljuden är ännu mer signifikanta än i svenskan. Därför har jag alltid haft svårt med engelskt uttal.

Hittade ett kuvert i städskåpet att lägga remissen i. Tyvärr var det vikt och skrynkligt, så jag lade det i mitten av en bok om Göran Persson och pressade på duktigt med en hög andra böcker. Efter en halvtimme var det fortfarande lika skrynkligt. Jag tog kuvertet till kortpraktikintyget i stället. Frimärket kostade 7 kr.

Hittills spenderade pengar på hörapparater: 7 kr.

Mars, 2012
Det kom ett brev i dag, nästan exakt två veckor efter jag bestämde mig för att inleda det här äventyret.

Vi har mottagit remiss från: EGEN VÅRDBEGÄRAN.
Du kommer att bli kallad till oss på Hörsel- och dövverksamheten.
Vi uppskattar väntetiden till ca 8 veckor.
Kallelse kommer att skickas ut i god tid före besöket.

-

Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck

För att få riktigt moderna grejer så kan man alltid beställa själv, av något privat företag. Det kostar runt 7-10 000 kr för en basmodell. Det känns inte som ett rimligt förstahandsalternativ. Kanske om vårdens prylar är hopplöst ålderstigna och knappt fungerar. Kanske när jag har gott om pengar. Inte nu.

Enda sättet att lyckas boka tid verkar vara att ringa. Det känns lite märkligt. Just när man har att göra med hörselskadade och döva så borde ett stort textbaserat kontaktformulär vara det första man möts av på institutionens hemsida.

Nu har jag ringt och talat in på en telefonsvarare. Jag heter Sebastian, sade jag. Jag behöver hörapparat. Kan ni ringa mig?

Klockan är 8.33, det ringer från dolt nummer, jag vaknar. Svarar inte. Varför skulle jag svara i telefon vid den tiden? Jag hatar telefoner.

Jag lyssnar av telefonsvararen. “Hej, Eva Nilsson här från hörsel- och dövverksamheten. Ring här mellan nie till elva. 342 29 24 94. Tack och hej”. Numret är misstänkt långt och jag lyssnar på meddelandet flera gånger. Hon säger verkligen 29 24 94. Jag kollar in deras hemsida, alla andra nummer börjar på 342 24. Hon måste sagt fel när hon sa 29. Jag ringer 342 24 94.

Jag sitter i soffan i min morgonrock och dricker kaffe medan jag väntar på att komma fram i den tre personer långa telefonkön. Det här är min tredje kontakt någonsin med vården i Göteborg. Första gången satt jag på Mölndals sjukhus med en potentiellt skadad fot, men den var bara lite stukad. Detta fick jag reda på efter 17 timmar, av en jäktad ortoped som väckte mig i det akutrum där jag till slut fått sova vid fyratiden på morgonen, iklädd judodräkt och fot i högläge. Andra gången var när jag skurit av min pekfingertopp och åkte spårvagn genom hela Frölunda med nedblodad hand i högläge, iklädd dunväst eftersom det var det enda jag kunde få på mig på grund av smärtan.

Så nu sitter jag här i soffan, i morgonrock. Eva svarar.

— Har du haft kontakt med oss förut? frågar hon.

Nej, det har jag förstås inte. Förra gången jag hade kontakt med hörselläkare var i slutet på högstadiet, antar jag, eller om det var i slutet på gymnasiet. Det var Laurén, en skäggprydd man som alltid var helt betagen av att jag över huvud taget fungerade i vardagen. “Du borde inte klara dig utan hörapparat” brukade han säga, “dit sätt att läsa läppar och snappa upp vad som händer är bortom vad de flesta andra av mina patienter klarar av”. Kanske är det så för att jag levt med min hörselskada hela livet och alltid vägrat använda hörapparat, kanske var det bara ett sätt för honom att entusiasmera mig. Men nu går det inte längre. I ett liv som yrkesverksam journalist måste jag kunna höra vad folk säger.

Eva ger mig tre alternativ.

Det första är att jag letar upp en öronläkare “i gula sidorna” och får en remiss därifrån.

Det andra är att jag går till min vårdcentral och får en remiss, men det kan ta längre tid.

Det tredje är att jag får hem en remiss som jag fyller i själv.

Valet är ganska enkelt, särskilt eftersom min hjärna nu för tiden ständigt räknar kronor och ören, jag ber om att få hem pappret själv och det är för övrigt det hon rekommenderar också. Jag förstår inte riktigt varför jag över huvud taget ska behöva fylla i något, men det är väl sjukvårdens nödvändiga byråkrati. Jag antar att remissen blir en sorts självintyg på att jag verkligen hör som en kratta. Kanske kan jag hänvisa till Laurén och hans tidigare klassificering av mig som övernaturlig.

Nu återstår bara att vänta. Inom några dagar har jag skrivit mitt livs första remiss.

-

Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck

I yrkeslivet är det värre. Allra värst är det i kontorslandskap. När jag praktiserade blev det smärtsamt tydligt hur dåligt jag hör. Folk är vana vid att kunna ropa till varandra när man sitter i landskap, och eftersom de sitter bakom datorskärmar så ser jag dem inte, och kan inte läsa läppar. Det blir förvirrat. Kollegor blir förvirrade, jag blir förvirrad. Jag reagerar oftast på mitt namn, eftersom det är ett ljudmönster jag hört tusentals gånger, i lika många variationer, med olika röster. Eftersom jag uppfattar att de pratar med mig så antar folk att jag även hör fortsättningen på meningen. Men så är det inte. Det slutar nästan alltid med att jag säger “vänta, vänta” och går dit.

Andra gånger blir det pinsamt. När man är hörselskadad så lagrar man ett register av röster och ljudmönster i hjärnan kan man säga, helt undermedvetet. Det gör att mina kompisar kan mumla och prata otydligt, är jag van vid att umgås med dem så kan jag pussla ihop mönstret ändå. Detta ständiga sökande i hjärnan är väldigt tröttsamt, man blir helt slut av en dag i jobbiga ljudmiljöer. När man börjar umgås med nya människor, eller börjar jobba på en ny arbetsplats, så kryllar det av röster som inte finns i hjärnans register.

Det innebär att folk kan komma fram till mig, stå en halvmeter bort, tala klart och tydligt och så missar jag något ord som bär upp hela meningen. Då finns det två alternativ. Antingen så låtsas jag att jag har förstått, och svarar nåt generellt eller “mmm”. Det genomskådar folk ganska omgående, och tror att man blivit förolämpad eller bara är lite dum i huvudet. Det andra alternativet är att säga “va?”, vilket är ganska fånigt för människor med normal hörsel som är vana vid att uppfatta vad andra säger på en halvmeters avstånd.

Pest eller kolera alltså. Och efter två veckors praktik så insåg jag att jag inte vill utsätta mig för det mer.

-

Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck

Februari 2012.
Mamma sådde ett frö för några veckor sedan. Vi pratade om min praktik och hur jag tyckte att det fungerade. “Du vet att du alltid kan få hjälp”, sa hon.

Jag avfärdade det som vanligt. Jag behöver ingen hjälp. Jag har alltid varit nöjd med att fungera ändå, klara mig själv, använda min hjärna för att parera det dolda handikapp jag har. Men efter två veckor i yrkeslivet gick det upp för mig att det börjar bli lite fånigt nu. Jag är inte tonåring längre. Det spelar ingen roll om folk tittar på mig och undrar lite. Det är trots allt bättre än att folk initialt tror att jag är dum i huvudet, innan de inser vad det är för fel på mig.

Jag har alltid haft dålig hörsel. Och då menar jag inte små problem med att uppfatta vissa ljud, utan att jag har alltid har haft riktig dålig hörsel. Läkarna tror att det hör ihop med att jag föddes ganska många veckor för tidigt. De flesta fick hjärnskador av det, på den tiden. Så även jag. Som tur är verkar det bara ha påverkat ett av mina sinnen.

Det här ställer till det i nästan alla situationer som finns, på ett sätt som många människor kanske inte tänker på. Att ropa på mig är hopplöst, för även om jag uppfattar mitt namn så kan jag inte höra varifrån ljudet kommer. Om jag inte ser ljudkällan så har jag ingen aning om var den befinner sig, vare sig i sidled eller djupled. Det kan bli ganska lustigt ibland. Någon ropar, jag börjar stirra vilt omkring mig. Oftast så tittar jag bara i närheten av mig själv eftersom jag inte är van vid att över huvud taget höra något på avstånd. Sedan börjar jag titta längre bort. Och därefter, när jag har snurrat runt några gånger, känner jag i bästa fall igen ett bekant ansikte som jag kan para ihop med ropandet, och vid det laget står vederbörande redan och skrattar åt min förvirring.

Jag kan förstå det. Det kan inte se klokt ut.

-

Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck

Nytt för i år var att min kropp för en gångs skull var hel och hållen. Jag har ju dragits med smärtor i min vänsteraxel sedan i höstas, men den skadan läkte klädsamt för några veckor sedan och jag har således kört alla pass under dessa dagar. Och kroppen håller! Jag är så nöjd med detta att jag saknar ord. Jag, 27 år gammal(!), 27! I princip ett köttberg redan.

Jag har även provat på den här sporten “vara trevlig mot andra människor och lära känna dem“, även det med lyckat resultat. Dessutom har jag ju som bekant löst praktikplats i höst nu. Och jag har skäggväxt. En påse chips. Vad mer kan man begära? Härför vill jag tacka alla för gott sällskap, gamla och nya bekantskaper.

Några bilder:

Jag med neutral min. Notera mitt otvättade hår, slitet av livets hårda skola och 40 mils bilkörning.

Dennis och Anton med neutral min. Vi råkade hitta en bra pizzeria, och när vi kom dit så satt redan halva Vänersborg där. Ett kärt återseende. Och Lukas har växt, den lille pojken! Nyss var han blott en tvärhand hög, nu är han enbart hög.

Efter pizzan åkte vi till vår stuga och såg Jackass. Efter det blev jag angripen av en mördare med ansiktsmask, tillverkad av papptallrik. I handen bar han sitt dödliga vapen: ett skohorn i trä.

Dennis vann silver. Han blev även trött på att vänta på att något skulle hända, varför han sonika lade sig ner på marken och väntade på bättre tider som kom cirka tio minuter senare.

Jag joggar, med neutral min. Jämte mig ses Lukas, hög.

Jag övar drag, med ett minspel som signalerar "jag tar i" samt "stör ej". Dessa drag är essentiella i judo. Om ni, kära läsare, inte begriper varför, knacka mig på axeln! Tala sedan till mig och be mig demonstrera ett drag. Jag skall därefter demonstrera ett drag och på ett pedagogiskt fulländat vis förklara varför det är viktigt.

Den här bilden tog jag med mest för att det är trappor och linjer och sådant som Ola kan tänkas tycka om. Poserar gör Anton (bakerst) och André.

Dennis med neutral min. (Är lite besatt av detta, men så är det med alla stora tänkare ni vet, vi fastnar för någonting och efter ett par-tre års existentiell kris kommer ett storverk ut (på marknaden? ur HUVUDET? ingen som vet)).

Se ovan.

På den årliga kabarén spelades ett nummer ut där någon var utklädd till en häst medelst gummimask. Detta gjorde mig så fnissig och nöjd att jag ville tala om det för er.

Slut på den festliga berättelsen om mitt judoläger!
Av: Sebastian Jansson JMGHT10

Känslan: oerhört nöjd. Ett av mina förstahandsval detta. Att dessutom få reda på det precis före tre dagars träningsläger kan inte bli bättre. Mvh helt död på måndag 85.