Om en resa, del 3 – att boka en tid
Wednesday 16/05 2012, 08:00:35
Februari, 2012
Jag googlade fram hörsel- och dövverksamheten på Sahlgrenska sjukhuset för att inleda processen att få hörapparat. Jag har läst på andra sidor på nätet att teknologin har gått snabbt framåt de senaste två åren, och att elektroniken nu fungerar betydligt bättre än vad den gjorde förr. Numera är hörapparaterna ganska bra på att sortera bort buller och ovidkommande ljud. Vissa har till och med bluetooth så att man kan koppla in telefoner och annat, trådlöst. Men jag vet inte om jag vågar hoppas på det när man går via Landstinget.
För att få riktigt moderna grejer så kan man alltid beställa själv, av något privat företag. Det kostar runt 7-10 000 kr för en basmodell. Det känns inte som ett rimligt förstahandsalternativ. Kanske om vårdens prylar är hopplöst ålderstigna och knappt fungerar. Kanske när jag har gott om pengar. Inte nu.
Enda sättet att lyckas boka tid verkar vara att ringa. Det känns lite märkligt. Just när man har att göra med hörselskadade och döva så borde ett stort textbaserat kontaktformulär vara det första man möts av på institutionens hemsida.
Nu har jag ringt och talat in på en telefonsvarare. Jag heter Sebastian, sade jag. Jag behöver hörapparat. Kan ni ringa mig?
Klockan är 8.33, det ringer från dolt nummer, jag vaknar. Svarar inte. Varför skulle jag svara i telefon vid den tiden? Jag hatar telefoner.
Jag lyssnar av telefonsvararen. “Hej, Eva Nilsson här från hörsel- och dövverksamheten. Ring här mellan nie till elva. 342 29 24 94. Tack och hej”. Numret är misstänkt långt och jag lyssnar på meddelandet flera gånger. Hon säger verkligen 29 24 94. Jag kollar in deras hemsida, alla andra nummer börjar på 342 24. Hon måste sagt fel när hon sa 29. Jag ringer 342 24 94.
Jag sitter i soffan i min morgonrock och dricker kaffe medan jag väntar på att komma fram i den tre personer långa telefonkön. Det här är min tredje kontakt någonsin med vården i Göteborg. Första gången satt jag på Mölndals sjukhus med en potentiellt skadad fot, men den var bara lite stukad. Detta fick jag reda på efter 17 timmar, av en jäktad ortoped som väckte mig i det akutrum där jag till slut fått sova vid fyratiden på morgonen, iklädd judodräkt och fot i högläge. Andra gången var när jag skurit av min pekfingertopp och åkte spårvagn genom hela Frölunda med nedblodad hand i högläge, iklädd dunväst eftersom det var det enda jag kunde få på mig på grund av smärtan.
Så nu sitter jag här i soffan, i morgonrock. Eva svarar.
— Har du haft kontakt med oss förut? frågar hon.
Nej, det har jag förstås inte. Förra gången jag hade kontakt med hörselläkare var i slutet på högstadiet, antar jag, eller om det var i slutet på gymnasiet. Det var Laurén, en skäggprydd man som alltid var helt betagen av att jag över huvud taget fungerade i vardagen. “Du borde inte klara dig utan hörapparat” brukade han säga, “dit sätt att läsa läppar och snappa upp vad som händer är bortom vad de flesta andra av mina patienter klarar av”. Kanske är det så för att jag levt med min hörselskada hela livet och alltid vägrat använda hörapparat, kanske var det bara ett sätt för honom att entusiasmera mig. Men nu går det inte längre. I ett liv som yrkesverksam journalist måste jag kunna höra vad folk säger.
Eva ger mig tre alternativ.
Det första är att jag letar upp en öronläkare “i gula sidorna” och får en remiss därifrån.
Det andra är att jag går till min vårdcentral och får en remiss, men det kan ta längre tid.
Det tredje är att jag får hem en remiss som jag fyller i själv.
Valet är ganska enkelt, särskilt eftersom min hjärna nu för tiden ständigt räknar kronor och ören, jag ber om att få hem pappret själv och det är för övrigt det hon rekommenderar också. Jag förstår inte riktigt varför jag över huvud taget ska behöva fylla i något, men det är väl sjukvårdens nödvändiga byråkrati. Jag antar att remissen blir en sorts självintyg på att jag verkligen hör som en kratta. Kanske kan jag hänvisa till Laurén och hans tidigare klassificering av mig som övernaturlig.
Nu återstår bara att vänta. Inom några dagar har jag skrivit mitt livs första remiss.
-
Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck
Kommentera (2 kommentarer) »
Om en resa, del 2
Tuesday 15/05 2012, 08:00:24
Februari 2012
En lustig sak är att studiesituationer nästan aldrig har varit ett problem. På lektion eller föreläsning är det bara att sätta sig långt fram, och läraren står nästan alltid vänd mot eleverna, vilket gör det lätt för mig att läsa läppar. Jag är ganska bra på det där efter nästan trettio års dolt handikapp, jag kan se vad folk säger utan att jag hör några ljud över huvud taget. I övriga skolsituationer befinner man sig ganska nära folk hela tiden: det är relativt intima sociala sammanhang, där man ser den man pratar med, man står i närheten, man sitter mittemot. Att umgås med klasskompisar är lättare än att umgås med vanliga kompisar, skolmiljöer har bra akustik och är inte lika bullriga som t ex en pub.
I yrkeslivet är det värre. Allra värst är det i kontorslandskap. När jag praktiserade blev det smärtsamt tydligt hur dåligt jag hör. Folk är vana vid att kunna ropa till varandra när man sitter i landskap, och eftersom de sitter bakom datorskärmar så ser jag dem inte, och kan inte läsa läppar. Det blir förvirrat. Kollegor blir förvirrade, jag blir förvirrad. Jag reagerar oftast på mitt namn, eftersom det är ett ljudmönster jag hört tusentals gånger, i lika många variationer, med olika röster. Eftersom jag uppfattar att de pratar med mig så antar folk att jag även hör fortsättningen på meningen. Men så är det inte. Det slutar nästan alltid med att jag säger “vänta, vänta” och går dit.
Andra gånger blir det pinsamt. När man är hörselskadad så lagrar man ett register av röster och ljudmönster i hjärnan kan man säga, helt undermedvetet. Det gör att mina kompisar kan mumla och prata otydligt, är jag van vid att umgås med dem så kan jag pussla ihop mönstret ändå. Detta ständiga sökande i hjärnan är väldigt tröttsamt, man blir helt slut av en dag i jobbiga ljudmiljöer. När man börjar umgås med nya människor, eller börjar jobba på en ny arbetsplats, så kryllar det av röster som inte finns i hjärnans register.
Det innebär att folk kan komma fram till mig, stå en halvmeter bort, tala klart och tydligt och så missar jag något ord som bär upp hela meningen. Då finns det två alternativ. Antingen så låtsas jag att jag har förstått, och svarar nåt generellt eller “mmm”. Det genomskådar folk ganska omgående, och tror att man blivit förolämpad eller bara är lite dum i huvudet. Det andra alternativet är att säga “va?”, vilket är ganska fånigt för människor med normal hörsel som är vana vid att uppfatta vad andra säger på en halvmeters avstånd.
Pest eller kolera alltså. Och efter två veckors praktik så insåg jag att jag inte vill utsätta mig för det mer.
-
Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck
Kommentera (inga kommentarer än) »
Om en resa, del 1
Monday 14/05 2012, 22:03:16
I Sverige finns det över en miljon hörselskadade. Den vanligaste hörselskadan är hörselnedsättning, som omfattar mer än 14 procent av befolkningen. Mängden drabbade gör hörselnedsättning till ett folkhälsoproblem. Det tar vanligtvis väldigt lång tid att söka hjälp, från det att man känner av problemen till att man söker vård är genomsnittstiden ungefär sju år.
Februari 2012.
Mamma sådde ett frö för några veckor sedan. Vi pratade om min praktik och hur jag tyckte att det fungerade. “Du vet att du alltid kan få hjälp”, sa hon.
Jag avfärdade det som vanligt. Jag behöver ingen hjälp. Jag har alltid varit nöjd med att fungera ändå, klara mig själv, använda min hjärna för att parera det dolda handikapp jag har. Men efter två veckor i yrkeslivet gick det upp för mig att det börjar bli lite fånigt nu. Jag är inte tonåring längre. Det spelar ingen roll om folk tittar på mig och undrar lite. Det är trots allt bättre än att folk initialt tror att jag är dum i huvudet, innan de inser vad det är för fel på mig.
Jag har alltid haft dålig hörsel. Och då menar jag inte små problem med att uppfatta vissa ljud, utan att jag har alltid har haft riktig dålig hörsel. Läkarna tror att det hör ihop med att jag föddes ganska många veckor för tidigt. De flesta fick hjärnskador av det, på den tiden. Så även jag. Som tur är verkar det bara ha påverkat ett av mina sinnen.
Det här ställer till det i nästan alla situationer som finns, på ett sätt som många människor kanske inte tänker på. Att ropa på mig är hopplöst, för även om jag uppfattar mitt namn så kan jag inte höra varifrån ljudet kommer. Om jag inte ser ljudkällan så har jag ingen aning om var den befinner sig, vare sig i sidled eller djupled. Det kan bli ganska lustigt ibland. Någon ropar, jag börjar stirra vilt omkring mig. Oftast så tittar jag bara i närheten av mig själv eftersom jag inte är van vid att över huvud taget höra något på avstånd. Sedan börjar jag titta längre bort. Och därefter, när jag har snurrat runt några gånger, känner jag i bästa fall igen ett bekant ansikte som jag kan para ihop med ropandet, och vid det laget står vederbörande redan och skrattar åt min förvirring.
Jag kan förstå det. Det kan inte se klokt ut.
-
Det här är en del av en serie. Del 1 | Del 2 | 3 – Tidsbokning | 4 – Remiss | 5 – Sjukhuset | 6 – Intryck
Kommentera (3 kommentarer) »
Om ett träningsläger, nu med BILDER
Sunday 13/05 2012, 23:53:41
Jag är nyss hemkommen från min årliga verklighetsflykt till Lindesberg. Kring gymnasieåldern började jag åka på det som förr hette Pingstlägret i Frövi och numera heter.. tja, öh, Lägret i Lindesberg. Sedan tio år tillbaka är det i alla fall en utmärkt tradition att hålla fast vid, en god möjlighet till extremt mycket träning, tillika ett välkommet avbrott från det här med data och Twitter och Facebook och allt vad det heter.
Nytt för i år var att min kropp för en gångs skull var hel och hållen. Jag har ju dragits med smärtor i min vänsteraxel sedan i höstas, men den skadan läkte klädsamt för några veckor sedan och jag har således kört alla pass under dessa dagar. Och kroppen håller! Jag är så nöjd med detta att jag saknar ord. Jag, 27 år gammal(!), 27! I princip ett köttberg redan.
Jag har även provat på den här sporten “vara trevlig mot andra människor och lära känna dem“, även det med lyckat resultat. Dessutom har jag ju som bekant löst praktikplats i höst nu. Och jag har skäggväxt. En påse chips. Vad mer kan man begära? Härför vill jag tacka alla för gott sällskap, gamla och nya bekantskaper.
Några bilder:
Jag med neutral min. Notera mitt otvättade hår, slitet av livets hårda skola och 40 mils bilkörning.
Dennis och Anton med neutral min. Vi råkade hitta en bra pizzeria, och när vi kom dit så satt redan halva Vänersborg där. Ett kärt återseende. Och Lukas har växt, den lille pojken! Nyss var han blott en tvärhand hög, nu är han enbart hög.
Efter pizzan åkte vi till vår stuga och såg Jackass. Efter det blev jag angripen av en mördare med ansiktsmask, tillverkad av papptallrik. I handen bar han sitt dödliga vapen: ett skohorn i trä.
Dennis vann silver. Han blev även trött på att vänta på att något skulle hända, varför han sonika lade sig ner på marken och väntade på bättre tider som kom cirka tio minuter senare.
Jag joggar, med neutral min. Jämte mig ses Lukas, hög.
Jag övar drag, med ett minspel som signalerar "jag tar i" samt "stör ej". Dessa drag är essentiella i judo. Om ni, kära läsare, inte begriper varför, knacka mig på axeln! Tala sedan till mig och be mig demonstrera ett drag. Jag skall därefter demonstrera ett drag och på ett pedagogiskt fulländat vis förklara varför det är viktigt.
Den här bilden tog jag med mest för att det är trappor och linjer och sådant som Ola kan tänkas tycka om. Poserar gör Anton (bakerst) och André.
Dennis med neutral min. (Är lite besatt av detta, men så är det med alla stora tänkare ni vet, vi fastnar för någonting och efter ett par-tre års existentiell kris kommer ett storverk ut (på marknaden? ur HUVUDET? ingen som vet)).
Se ovan.
På den årliga kabarén spelades ett nummer ut där någon var utklädd till en häst medelst gummimask. Detta gjorde mig så fnissig och nöjd att jag ville tala om det för er.
Slut på den festliga berättelsen om mitt judoläger!
Av: Sebastian Jansson JMGHT10
Kommentera (inga kommentarer än) »
Kort statusuppdatering
Thursday 10/05 2012, 22:15:48
Så har det äntligen löst sig med praktiken. Jag kommer vara på Spoon, revolutionera tidskriftsbranschen och till slut ta över hela Bonnier. De använder uteslutande produkter med äpple på så nu blir jag väl hipp också.
Känslan: oerhört nöjd. Ett av mina förstahandsval detta. Att dessutom få reda på det precis före tre dagars träningsläger kan inte bli bättre. Mvh helt död på måndag 85.